Gamla Staberg

Redan 1411 omskrivs "Kniwa hytto" i ett salubrev, och man kan nog vara rätt säker på att kopparhyttor anlades vid Knivaån ganska snart efter vattenhjulets införande i Sverige, runt mitten av 1200-talet. Den enorma slaggvarp vid Knivaåns utlopp i Runn vittnar om flera hundra år av kopparframställning. Här finns rester av kallrostningsanläggningar, vändrostar och en kopparhytta.

Skrädning

Kopparframställningen från malm till råkoppar var en process i flera led och tog minst 20 veckor. Det började vid gruvan med att malmen slogs sönder med slägga till bitar av ungefär tre knytnävars storlek. Detta var den så kallade skrädningen.

Kallrostning

Därefter skulle malmen kallrostas. Detta skedde oftast också vid gruvan, eftersom roströken, som bestod av bland annat svaveldioxid, dödade och förödde växtligheten runtomkring rostgroparna. I Vika socken var kallrostning sommartid helt förbjuden periodvis, även om man vet att många bergsmän syndade mot detta.

Kallrostningen gick till så att man lade in rostved i botten av en grävd grop med kallmurade sidor. Ovanpå rostveden lades malmen. Rosten täcktes sedan med finkrossad malm, s.k. sylta, och antändes. En stor rost brann i 7-8 veckor och gropen kunde användas i många år.

När rosten brunnit ut revs den och den rostade malmen lastades på vagnar, slädar eller pråmar för att fraktas ut till hyttorna, som alltid låg vid strömmande vatten.

Sulusmältning

Det var nu den första smältningen, sulubruket, tog vid. Yrkesmannen som skötte detta kallades smältare och var en högt betald specialist. Malmen var nu krossad till knytnävsstora bitar och kallades verk. Längst ned, i härden, lade man träkol som antändes, varefter smältaren fyllde på med verk och mera kol allt efter som malmen smälte.

Den här ugnen hade bläster, dvs att draget sköttes av vattenhjulsdrivna blåsbälgar, som blåste in luft genom en forma vid ugnens botten. Den smälta kopparn, som nu kallades skärsten, samlades längst ner och kunde tappas ur första gången efter ett par dygn (detta kallades en löpning). Man kunde klara upp till nio löpningar på en redning (kolfyllning av härden), ibland så mycket som femton. Det blev naturligtvis mycket avfallsprodukter, slagg, också, vilket man ju än idag ser tydliga bevis på både i Kniva och andra platser där det funnits hyttor.

Vändrostning

Skärstenen, som höll cirka 10-15 % koppar, skulle nu till vändrosten. Denna anläggning bestod av 8-9 rostbås bredvid varandra. Man eldade i botten av det första båset och fyllde på med krossad skärsten. Här upphettades verket i högst ett dygn, varefter det flyttades, vändes, till nästa bås. Där upphettades den hårdare och under något längre tid innan den vändes till det tredje båset, där den verkliga rostningen började. Denna tredje eld räckte kanske 3-4 dygn. Den fjärde räckte mycket längre, kanske tre veckor, medan den femte brann i cirka 8 dagar.

Nu sorterades verket. Det som inte var färdigrostat vändes till den sjätte elden och vidare till den sjunde, åttonde och nionde vid behov (man fyllde på med nya uppsättningar kol och verk i båsen vartefter de tömdes). Fler än nio eller färre än fem rostningar förekom inte. Hela denna vändrostningsprocess tog minst fem-sex veckor och sköttes oftast av särskilda yrkesmän, vändrostare.

Rostbruk

Den sista processen var rostbruket. Här användes samma ugn som vid sulusmältningen, men själva härden var något mindre. Själva smältningen gick ungefär likadant till men tog inte lika lång tid, högst 4 dygn mot 20-30 för sulubruket. Hela processen, från skrädning till färdig produkt, tog alltså minst 20 veckor, transporttid oräknat. När den här smältningen var avslutad hade man färdig råkoppar, som höll cirka 90 % koppar. Denna fördes nu till Falun för invägning vid Kopparvågen på Hälsingtorget. Sedan skulle den vidare söderut för ytterligare rening och bearbetning.

Boktips

Sten Lindroth, Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget

Källa: Willy Olausson